SabinaVictoria

 

 

Tretton dagar över tiden gick jag med Charlie i magen. Höll tummarna i slutet att det skulle komma igång av sig själv ,då jag blev igångsatt första graviditeten, så att jag skulle få känna på hur det känns på "riktigt"! Men så blev det ju alltså inte. Den 10 januari var jag på mitt sista besök hos barnmorskan och hon bokade då en tid på förlossningen åt oss. Kl 8.00 den 15 januari skulle vi vara där. Typiskt tänkte jag först då det är Torstens lillasysters födelsedag men det spelade inte så stor roll vid närmare eftertanke. Nu skulle han ju äntligen komma vår lille bebis, om inte tidigare så senast den 15/16 januari beroende på hur lång tid förlossningen skulle ta. 

 

Tisdagen den 15 januari strax efter kl.8 klev vi in på förlossningen i Borås. Naturligtvis var vi sena, pga väder och trafik, trots att vi åkte i god tid. Vi fick komma in i ett mottagningsrum där vi fick vänta ett bra tag medans dom fixade med inskrivningen. Sedan kopplades ett ctg på och vi fick sitta en halvtimma och vänta igen tills det var dags för en undersökning av gynläkaren på förlossningen. Usch, detta var nog det jag tyckte skulle bli mest jobbigt under förlossningsförloppet. Alla undersökningar!! Men det var bara att bita ihop medans detta gjordes och hon försökte vara snabb då jag talat om att jag verkligen tycker att undersökningarna är obehagliga. Resultatet av undersökningen: 2 cm öppen men fortfarande någon/några cm kvar av livmodertappen. Eftersom jag var öppen beslutades det att dom skulle ta hål på hinnorna för att förhoppningsvis få igång värkarna av sig själv. Vi fick komma in i en förlossningssal, jag fick snygga nättrosor och en skjorta att byta om till. Kl 9.30 togs det hål på hinnorna och en skalpelektrod sattes samtidigt på bebisens huvud. Efter en timma kände jag inte så mycket mer än lite molvärk så nästa steg var att sätta in ett värkförstärkande dropp, som de sedan skulle höja var 20e minut. Vid 11-tiden började värkarna komma, dock lite ojämnt och varierande i både tid och styrka så droppet fortsatte att höjas.

 

Underbara barnmorskan Maria lovade mig att jag skulle slippa onödiga undersökningar och sa att hon skulle göra en först när jag hade riktigt ont.  Ingen smärta betyder oftast att du inte öppnat dig, i alla fall inte så mycket. När det började närma sig lunchtid frågade dom mig om jag ville ha någon lunch och om jag trodde att jag skulle klara av att äta. Javisst tänkte jag, detta är ju inte så farligt ännu och maten kommer ju inom en halvtimma. Hade dessutom inte fått i mig någon frukost då jag var så spänd och nervös på morgonen. På de ca 30 minuter det tog innan maten kom ökade värkarna rejält och när maten väl kom kände jag bara för att spy med en gång. Mat var det sista jag tänkte på men försöte iallafall peta i mig lite kokta morötter och persikohalvor i mellan värkarna. 

 

Vid 13-tiden kände jag att det började bli outhärdligt med värkarna utan någon bedövning eller annat hjälpmedel. Hade ca 8 värkar per 10 minuter och det ökade väldigtsnabbt i styrka. Kallade på Maria som kom för att koppla in lustgasen  och kolla om jag öppnat mig något. 5-6 cm öppen var statusen nu strax efter kl.13. Droppet höjdes återigen då hon tyckte att dom behövde öka lite i styrka. Jag höll inte alls med då det var fruktansvärt jobbigt att dom kom så tätt, gick inte många sekunder innan nästa kom. Vi pratade lite och vi tyckte det var synd att det var skiftbyte vid halv 3 och att Maria & Maria (som den andra barnmorskan också hette) inte skulle få vara med vid själva födelsen. Maria hann knappt gå utanför förlossningssalen innan jag kände det där välbekanta trycket nedåt. En kraft så stark att man inte kan hålla emot. Kroppen jobbar helt själv och lyssnar inte alls på hjärnan. Fick ringa på klockan för denna gången tänkte jag minsann lita på mig själv, och inte göra som förra gången då jag litade helt på barnmorskorna, och nu kände jag att han verkligen var på väg ut. Varken Torsten eller jag kunde tro att det var sant, jag var ju bara öppen dryga 6 cm för en kvart sen. Men visst var det sant, nästan fullt öppen visade det sig. Strax därefter började krystvärkarna och jag var just då  mer eller mindre helt borta pga lustgasen. Använde mig flitigt utav den just då, då det kändes som att värkarna överlappade varandra och jag behövde lustgasen för att hålla mig lugn. Vart ju lite chockad över att jag öppnat mig så snabbt! Rätt som det var rusade det in människor från höger och vänster och jag fattade verkligen ingenting.Barnmorskor, gynläkaren och flera andra, tror det var totalt 8 personer förutom jag själv och Torsten inne i rummet vid denna tidpunkt. Kommer inte ihåg så mycket av allt som hände då det gick så fort och hände så mycket på en och samma gång. Det jag kommer ihåg var att det dividerades om hurovida sugklockan skulle användas, någon föreslog att jag skulle klippas (minns då att jag skrek :Nej för i helvete,det vill jag inte!) och att Maria sa att det varken behövdes klocka eller klipp, detta skulle jag klara, det viktigaste var bara att bebisen skulle ut NU! Jag fattade inte alls varför det var så bråttom att få ut bebisen och fick lite smått panik. Hade två olika personen som hängde över magen och tryckte samtidigt som jag krystade. Tillslut hade jag så ont från bröstkorgen och ner i benen att jag inte längre kände vad som var värkar och inte. Barnmorskan fick hålla på magen och tala om för mig när det var dags att krysta. När Torsten sedan sa att "bebisen måste ut NU, detta klarar du!",så gick det upp för mig att något inte var som det skulle, innan hade jag ju inte alls fattat vad alla människor gjorde inne i rummet med oss. Bestämde mig för att vid nästa värk skulle jag ta i med alla mina sista krafter för nu ville jag inte mer! Och ut kom han, kl 14.01 efter 11 minuters krystande. Väääldigt långa 11 minuter.