Förlossningsberättelse del 2
Under den tiden då vi var borta från sjukhuset hade dom bytt personal så vi fick träffa en ny barnmorskan. Och naturligtvis hade hon en barnmorskestudent med sig. Detta var ju något jag inte heller ville.
När det var konstaterat att vi skulle vara kvar kom en sköterska in med lite mat till mig. Jag kände mig hur hungrig som helst men så fort jag tog en tugga så kände jag hur det växte i munnen. Envis som jag är ibland så försökte jag ändå peta i mig lite mat då jag var förberedd på en väldigt lång natt och en lång nästkommande dag. Fick i mig en halv potatis innan det tog stop och jag började må fruktansvärt dåligt. Det var ungefär nu som jag kände att det började bli riktigt jobbigt. Värkarna kom så tätt att jag knappt han sätta mig ner imellan dem. Gick fram och tillbaka i det där lilla rummet och fram och tillbaka till toan.
Vid 8 tiden kände jag att jag inte orkade mer och trycket neråt var fruktansvärt. Torsten ringde på barnmorskorna. In kom den där barnmorskestudenten. Jag kommer ihåg att jag sa till henne att jag inte orkade mer nu, att det tryckte på alldeles för mycket neråt. Det enda hon sa va "Ja det kan jag förstå". Min tanke var "Stå inte bara där, gör något". Tillslut gick hon för att hämta den andra barnmorskan så dom kunde göra en undersökning. Först skulle den "riktigt" barnmorskan undersöka mig och sedan skulle studenten göra samma sak och sedan berätta vad hon trodde och kände. Alla som har fått en vaginalundersökning vet att det inte är speciellt
skönt och det är verkligen obehagligt. Men när den här barnmorskestudenten undersökte mig gjorde det så ont att jag trodde jag skulle svimma. Hon fick sedan frågan om hur mycket jag var öppen. Hon tvekade lite och sa sen " Ja, en 3 cm kanske, jag vet inte riktigt". Jag hoppades och trodde att hon hade fel då jag var öppen 3-4cm
den senaste undersökning. Hon hade verkligen fel. Jag var nu öppen 6 cm och dom beslöt att flytta mig till en förlossningsal isället.
Jag fick byta om till den fina vita sjukhusrocken och dom otroligt bekväma nättrosorna medans barnmorskan kopplade in lustgasen och fixade med ctgmaskinen. Dom sa att jag skulle ligga där
i ca 1 timma så att dom kunde få en ny ctg kurva. Jag som knappt kunde stå stilla under värkarna tyckte detta var extremt jobbigt. Men efter 20 min började lustgasen att verka och blev då min bästa vän. Trots att det blev lättare att hålla sig still under värkarna så kände jag ändå ett extremt obehag. Efter ytterligare 20 min kände
jag att jag inte kunde hålla emot det otroliga trycket nedåt. Torsten såg på mig att det var jobbigt och frågade om han inte skulle ringa på personalen. Jag sa bara nej, dom skulle ju ändå komma tillbaka om en stund då ctgkurvan var tagen. Torsten lyssnade inte på mig utan ringde på dom iallfall. Dom kom in och jag förklarade läget. Dom sa åt mig att absolut inte trycka på. Klockan var nu någon gång mellan 21 och 21.30.
Klockan 21.30 var det dags för personalbyte så barnmorskan och studenten, kommer inte ihåg vad någon av dom hette, sa hej då och tackade för sig. Skönt tyckte jag då jag inte alls tyckte om studenten och sedan tyckte jag att dom inte lyssnade på mig för fem öre. Fick sedan träffa den nya personalen. Ytterligare en ny barnmorskestudent. Jag förklarade läget för dem och dom gjorde en ny undersökning. Dom sa precis tvärtemot vad de andra hade sagt. Dom sa att jag absolut inte skulle hålla emot. Jag var helt öppen och vår lilla tjej var helt enkelt på väg ut. Det var först nu jag insåg att jag skulle behöva göra detta utan bedövning. Höll därför krampaktigt tag i lustgasen och vägrade släppa.
Klockan 22 tog dom hål på hinnorna och precis i samma stund började krystvärkarna. Pia och Jenny, som barnmorskan och barnmorskestudenten hette, var verkligen helt annorlunda än de jag tidigare träffat. Dom gick in för sitt arbete och engagerade sig verkligen. Dom skrattade och skojade och fick mig verkligen att känna att jag var världens bästa och starkaste kvinna. Efter ca en timmas krystande la jag ifrån mig lustgasen och jag minns att jag sa att det här var ju inte alls så farligt som jag trodde. Efter 1 timma och en kvart, mycket pushande och skrikande, så var vår lilla tjej äntligen ute. Där låg hon på magen alldeles varm och underbar. Inte alls sådär äcklig och kall som jag föreställt mig.
Såhär i efterhand så tror jag inte att förlossningen kunde ha gått så mycket bättre än den gjorde. Hade ju inte speciellt ont någon gång. Visst var det jobbigt, men det var ju mest obehagligt. Att det gick såpass snabbt och gick så bra på slutet är mycket tack vare den underbara barnmorskestudenten Jenny som fanns vid våran sida hela tiden. Hon var verkligen helt underbar.